Vässade armbågar

Precis som Leo Kall i Karin Boyes Kallocain har jag rört mig genom det till synes ändamålslösa för att förstå det jag i dag tror på. En lång rad händelser, spridda över tid och rum, men för mig sammanfogade av en enda tråd. En dröm om ett mer tillåtande samhälle, där vi kan möta varandra utan skydd, utan förklädnader, utan att först titta efter var faran ligger.